Hönsmamma.

Alex åkte tåg själv till Uppsala i helgen.
Jag var livrädd.
Han skulle träffa sin flickvän, som mötte upp honom på stationen.

Nästan grinade när jag vinkade av honom.
Fjantigt.
Var tvungen att ringa mamma på vägen hem.

Hur jobbigt ska det vara egentligen att se sina barn växa upp och klara av saker på egen hand?
Inte jobbigt alls, men ändå är det nervöst och rörande, och tusenjobbigt.

Hur mycket ska man släppa taget, och när? Ena stunden pokémonprat och andra åker till flickvän i Uppsala, själv.

Hur ska det bli när han flyttar hemifrån? Om jag jämrar mej när han åker tåg själv, hur ska den dagen bli. Hmmm.