Jag har inte...!

Som en sliten småbarns/tonårsmamma så försöker jag anamma ständiga förbättringar. För att underlätta och effektivisera vardagen.

Är stolt över att kunna berätta för nära och kära vad jag inte gjort under dagen.'
Och då har jag inte gjort sysslor och kunnat göra det utan att få ett mindre/större sammanbrott t ex av att se kladd på bordet eller se dammråttorna svischa förbi pga vårbrisen som kommer in när altandörren står öppen.

"Jag har inte" ska komma från en som lugnt och sansat satt på sej skygglapparna för att välja det man ska ta itu med, eller inte.
Stolt ska man ringa upp sin syster som också tampas med detta och säga; "Vet du vad? Jag har inte tvättat idag" och då ska denne syster utropa; " Men, vad duktig du är! Fan vad önskar att jag gjort detsamma!"
Stolt ska man lägga på luren, kliva över smutstvätten och gå och gosa med små eller stora barn. Eller, okej då, mannen.

Martyren ska dö. Martyrdöden.
Finns inget suckande och gnällande i köket längre. Gnäll från en mamma som tror att någon hör hur mycket hon har att göra, när hon plockar ur diskmaskinen, samtidigt som hon (suckandes sitt högsta) ropar ut i intet ifall någon skulle höra, att "Efter detta skitgöra, måste jag hänga tvätten, innan den ruttnar, sen ska Sigge ha välling och pyjamas, sen ska Ossi sova, sen ska Alex o Adam ha hjälp med läxor, undra när jag, martyren, får sätta mej i soffan innan Sigge vaknar igen för att ammas, staaaackars mamman.

Slut på " Jag har" eller "Jag måste".
Början på "Jag har inte" eller " Jag skiter i det, någon annan får göra det".

Nu, måste jag flytta på bilen åt mannen som kommer med en jävla vedkap och måste ha plats på gården för den.

Hakuna Mattata.