Ossi smittar, såklart smittar mej. Jag hostar upp massor med onämnbara saker på mornarna, så äckligt, och, ni ska bara veta att det är ren styrka, min styrka som gör att inte den där venen i pannan har spruckit när jag hostar upp mina lungor.
Men, som en kär bror till mej brukar säga; En vanlig människa hade dött av detta.
På eftermiddagen snurrade det i skallen så det kändes som om jag gick i uppförsbacke i köket. Vilket ju är ganska okej, eftersom jag har hört att just uppförsbackar är bra att knalla runt i om man vill att bakdelen ska bli fastare och lite mindre "vattensäng" i konsistensen.
Tog hem två små grannpojkar jag träffade på vägen till dagis.
Deras mor hade bråttom och ville att de skulle gå fort, de ville inte grabbarna, och eftersom jag sällan har bråttom nuförtiden (tro nu inte att jag inte är stressad, för det kan man vara utan att ha bråttom, jag väljer alltid att vara stressad, konstigt), så valde grabbarna att följa med mej och Sigge till dagis för att hämta Ossiman.
Och jag tänkte; wtf, vad gör det för skillnad, fyra eller sex barn. Följ med hem vettja.
Mamman till grabbsen kom senare, så vi satt i solen, drack kaffe och skröt om vem som hade den äckligaste hostan och vem som var mest härjad efter alla förlossningar.
Nu har jag smort in mej med brunutansol, kunde inte låta bli, så här sitter jag och luktar illa. Igen. När vi vaknar imorgon kommer Sigge också lukta solarium, för jag kan inte låta bli att gosa med hans tjocka, mjuka kinder.
Nu, hostmedicin med smak av körsbär och choklad. (Varför? Finns väl så mycket andra goda smaker man kan försöka trolla bort äckliga smaker med. Vem gillar körsbärschoklad?)
Go natt alla sjuka, glöm inte att jag är sjukast, men jag fixar det, för jag är ingen vanlig människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar