Brukar väl kunna hålla god min, och humöret ganska stadigt. Utom när min man gör mej galen, såklart.
Men nu känner jag hur det goda humöret ersätts med det onda.
Mycket kort stubin när det gäller trotsig Ossi, sänker mej till en treårings nivå, och ska tjafsa. Och sucka, ljudliga, långa suckar som Ossi knappast lägger märke till, eller ens hör. Där står jag och suckar mej blå, utan att få någon reaktion.
Ironi fungerar inte heller, bitterfittor använder mycket ironi. Barn förstår inte ironi.
Har slutat med det nu.
Hade storslagna tankar på att inte bete mej lika korkat som en person som är i min närhet eller förresten, inte i min närhet, men i mitt liv. Jag skulle svälja min förtret och vara bättre än denne.
Vad hände? Jag var värre. Häxansurtant.
Är sjukskriven på halvtid, vilket innebär att jag går från jobbet på förmiddagen, eller om jag jobbar riktigt länge, slutar till lunch.
Har vant mej lite med att komma hem till tomt hus. Får verkligen lägga band på mej så att jag inte plötligt ska utnyttja tiden ensam med att städa, diska, tvätta, handla, you know. Svårt.
Men lätt nu när jag känner av fysiska begränsningar. Svårt att lyfta på fötterna, och det kan vara viktigt att göra det när man ska utöva gåendets konst.
En arbetskamrat till mej tyckte att jag var ovanligt fokuserad när jag kom in och jobbade med honom i 10 min.
Han brukar tycka att den hormonella förvandlingen från en skärpt och pigg tandsköterska till gravid dagdrömmare vidare till mjölkmaskin är påtaglig.
Men igår var jag tydligen mycket fokuserad, vad han inte vet är att det beror på att jag var tvungen att läsa på läpparna för att överhuvutaget fatta vad som sägs. Därav mitt intresserade ansiktsutryck.
Att jag svarade rätt är tur, ren tur. Klarade mej i 10 minuter, sen var tiden ute, och jag gick hem.
Nu hämta på dagis. Få se vilket avgrundsvrål jag möts av idag av min underbara treåring.
Jamen vi gillar dig precis som du är, fast du kan väl värpa snart typ? /Room 7
SvaraRadera