Bråttom bråttom

Ska nu hinna blogga lite innan makaronerna är klara, dvs ca 7 min.
Jag är en mycket upptagen kvinna.

Har alltid trott att mina barn inte är som dessa skräckexempel som jag tar upp i skolorna:
Barn som går till Lidl och handlar megaliters läsk istället för lunch.
Som sedan går tillbaka för att handla mer läsk till kvällens spelande, mitt i veckan.

Men..jo. Läsk överallt!! Pantflaskorna tar över deras rum och små läskslattar står här o där. SOCKERLÄSK!!!!

Mellersta killen var sååå stolt att han inte köpte något godis till lördagen..vad hittar jag på hans rum? 1 ½ liter läsk. Har inget gått in i det prepuberteta lilla huvudet? Fasen. Misslyckande.
Å andra sidan kan jag härmed vara lite ödmjuk när jag är ute i skolorna, och inte så dömande när jag tillrättavisar föräldrar.. det kan tydligen hända den bästa...


Idag kom jag inte upp ur sängen, jo, till slut, men trodde att jag skulle gå rakt av i höfthöjd när jag krampade mej upp och höll i väggarna på väg till toaletten. Foglossning. Vilket jävla ofog.
Fick ringa mej sjuk till jobbet. Visst kan jag halta omkring där också, men, när det gör så ont att tårarna översvämmar ögonen, då vill jag inte jobba. Kan ju inte visa sådan svaghet.

Till sist, innan makaronerna blir till överkokt gröt, vill jag bara informera att ett mirakel skett.
Jag har talat i telefonen med en man från försäkringskassan, han ringde mej...och...VAR TREVLIG!!!! och framförallt....FÖRSTÅENDE!!!!
Detta hände igår och jag är fortfarande i chock.

Nu, sila pasta. Halloj på skoj.

Fortfarande normal.

Fortfarande på linjen när det gäller min magmätning hos BM. Yeah! Normal! Inte ofta man får vara...normal!

Humöret är jämnt och fint-hela tiden förbannad. Så skönt att det inte svänger så mycket.

Nu är det ju så att eftersom jag är gravid, så är det ju, naturligtvis, det som upptar all min vakna tid och ovakna med för den delen.
Så, skrivandet kommer ju inte att handla om så mycket annat heller.

Vad skulle det vara? Vaknar. Lämnar dagis. Jobbar. Hem. Sover. Hämtar dagis. Lagarmattvättarevdammsugerläggerbarn. Sover.
Det som jag tycker är roligast just nu är att berätta för alla som frågar av ren slentrian "Hur mår du" hur jag verkligen mår. Hahaha, det hade de inte räknat med, att få höra om alla mina krämpor och besvär. Stackarna, hälsningsfrasen som blev till 15 minuters sjukupplysning.

Nu är det ju så att det inte bara är skit med mej.
Klart att det är coolt som en lastbil att vara på smällen. Känna hur det rör sej där inne.
Längta.
Prata lite med magen när jag är ensam, typ: "Lilla bebisen, håll i dej nu, nu ska mamma vända på sej" när jag ska vända på mej i sängen. (Vilket är en stor händelse för mej och bebis. Våndan innan...nu går det inte längre att ligga på samma sida, nu är höften domnad, fan...okej. Måste vända på oss. Sedan lyckan för avklartat projekt. Wohooo!!! Vändning lyckad!)

Namnfunderingar. Vissa säger att de kan se vad barnet ska heta när det kommer ut. Men, hur kan man se det?
Alla nyfödda ser nästan lika ut, skrynkliga, röda, ihoptryckta med ett litet veck vid näsroten. Vad heter man då? Yoda? E.T? Jabba The Hut?
Hehe, närå fattar jag med att man inte döper det finaste och vackraste man har till Yoda, men håller fast vid att det är omöjligt att se vad bebisen ska heta bara den kommit ut. Finns ingen typisk "Olle" eller "Sture", man blir en "Olle" för att det är ditt namn. Nog surrat nu.

Nu hämta Vilddjuret på dagis.

Bitterfitta

Jag-bitterfitta, i min lätt vindögda (med flit) bittermin.

Brukar väl kunna hålla god min, och humöret ganska stadigt. Utom när min man gör mej galen, såklart.

Men nu känner jag hur det goda humöret ersätts med det onda.

Mycket kort stubin när det gäller trotsig Ossi, sänker mej till en treårings nivå, och ska tjafsa. Och sucka, ljudliga, långa suckar som Ossi knappast lägger märke till, eller ens hör. Där står jag och suckar mej blå, utan att få någon reaktion.

Ironi fungerar inte heller, bitterfittor använder mycket ironi. Barn förstår inte ironi.

Har slutat med det nu.

Hade storslagna tankar på att inte bete mej lika korkat som en person som är i min närhet eller förresten, inte i min närhet, men i mitt liv. Jag skulle svälja min förtret och vara bättre än denne.

Vad hände? Jag var värre. Häxansurtant.

Är sjukskriven på halvtid, vilket innebär att jag går från jobbet på förmiddagen, eller om jag jobbar riktigt länge, slutar till lunch.

Har vant mej lite med att komma hem till tomt hus. Får verkligen lägga band på mej så att jag inte plötligt ska utnyttja tiden ensam med att städa, diska, tvätta, handla, you know. Svårt.

Men lätt nu när jag känner av fysiska begränsningar. Svårt att lyfta på fötterna, och det kan vara viktigt att göra det när man ska utöva gåendets konst.

En arbetskamrat till mej tyckte att jag var ovanligt fokuserad när jag kom in och jobbade med honom i 10 min.

Han brukar tycka att den hormonella förvandlingen från en skärpt och pigg tandsköterska till gravid dagdrömmare vidare till mjölkmaskin är påtaglig.

Men igår var jag tydligen mycket fokuserad, vad han inte vet är att det beror på att jag var tvungen att läsa på läpparna för att överhuvutaget fatta vad som sägs. Därav mitt intresserade ansiktsutryck.

Att jag svarade rätt är tur, ren tur. Klarade mej i 10 minuter, sen var tiden ute, och jag gick hem.

Nu hämta på dagis. Få se vilket avgrundsvrål jag möts av idag av min underbara treåring.

Måste man svara på alla frågor?

Man kan, innan foto tages, linda upp dubbelhakan med ett skosnöre. Voilá.


Ibland känns det som om gravid mage gör så att människor släpper alla hämningar och frågar om min graviditet och berättar om sej själva, när de var gravida. Jättetrevligt.

Speciellt i Tunisien gjorde magen succé.

Men när man frågar "Hur mycket har du gått upp i vikt nu?" då känns det som att där går en gräns. För mej.

Niclas tycker att det ingår. Varför?

Jag är fet. Jag skulle kunna vara mindre tjock och ändå gravid..

Jag skulle aldrig fråga en överviktig person hur mycket denna gått upp i vikt, gravid eller inte.

Djerba.

Lite bilder från Djerba. Som ni vet är vi ju fem i familjen, varav 3 inte vill vara med i blogg, så, eftersom Ossi inte har något att säga till om, så är det han som får vara fotomodellen. Och kamelen. Han har inget att säga till om heller. Kolla bara på rosa hatten.

Hoppade till slut i utan puffar, sjönk som en sten, blev uppdragen, skrek: Slääääpp!!!, Släpptes, blev uppdragen från under vattnet, skrek: Slääääppp, om och om igen, tills han accepterade puffarna igen.

En varan fastnade i Ossis kalufs, fick hjälp av en snäll Tunisier att ta bort den...närå, var på ormtjusning.

Svullna fötter som inte passade i några skor, utom tennisskorna jag åkte dit i. Om ni kollar noga så ser ni att vänstra är extra svullen och blå. Tappade en vattenflaska på foten och skrek en djävulsramsa av smärta, så jävlig att Ossian höll för öronen, han som är alltför duktig själv på att svära, då är det illa. Ont!

Balkongutsikt.

En liten som på något sätt somnade på restaurangstolen. Bra gjort.