Tonåring igen..

Var på föräldramöte igår.

Alex klass, nian.

Kan inte hjälpa det, men när jag kommer in i den skolan, får jag en känsla av att vilja sätta mej på tvären, vara obekväm, inte falla in i ledet, krossa systemet.

Nytt i systemet är att barnen blir "incheckade" på varje lektion via en dator. Vi föräldrar kan då se på våran dator hemma om barnet har kommit på t e x svenska lektionen, då lyser den GRÖNT. Om barnet däremot inte kommer, eller är aningens försenat, eller är närvarande fast frånvarande på plats (sådär som man kan bli ibland när man liksom stirrar rakt fram och ser borta ut, som när mannen berättar om högtalare eller sitt jobb.) då blir svenska lektionen grå. Och man kan dessutom få ett sms när barnet inte är på plats. Denna frånvaro kommer att snyggt uppradas i slutbetyget.

Fatta vad fruktansvärt!!!! Stackars barn! Snälla, kommunicera med barnet istället: "Snälla Alex, varför ar du trött idag? Alex, du VET att det är viktigt att komma på svenskan, det är DIN framtid, inte våran".

Visa lite intresse i barnen så visar de intresse för skolan. Istället för att "blippa" in dem i ett datasystem. Känns lite som ett gäng fångar med ett chip inopererat i nacken. Pip. Pip.

För att vara till lags och få lite vuxenpoäng, så blev jag som vanligt klassförälder. En uppgift jag i vanlig ordning kommer att missköta.

Hej från efterpubertala mej.

Kanske måste jag putsa fönster också?

Sitter här och förhalar...ska på öppna förskolan på kyrkan. Har lovat vän det. Sigge också. Men jag vill helst slippa. Bekvämligheten tar över. Sigge sover ju. Jag vill också sova!

Tar disken, sopar upp lite frukostsmulor, äter lite till. Bloggar. Det duggregnar ute och min jacka har hängt i källaren och luktar därefter. Måste nog vädra den en stund.

Ska ta lite till att äta. Snart ska jag gå...blä.

Hej då då.

Önskelista

Eftersom i dag är en riktig skitdeppdag, så önskar jag:

1. Att jag får min vilja igenom när jag ringer ett tel.samtal klockan tio.
2. Att Sigge sover i allafall en timme till.
3. Att Ossian är nöjd med livet och glad när han kommer hem, och förhoppningsvis hoppar över att bli en demon.
4. Att mannen kommer hem tidigt och säger: Älskling, gå en lång skön promenad i solen, så fixar jag middag, lägger barnen, tillrättavisar tonåringarna på ett bra och pedagogiskt sätt medan jag masserar dina fötter innan jag bär dej till sängen. Okej?
5. Att när jag skrapar min trisslott, som jag visserligen inte har införskaffat än, vinner åtminstone tiotusen.
6. Att någon plockar upp halvrutten fallfrukt. Dammsuger. Tvättar. Säger AjAj! till galen Sigge åt mej. Handlar. Byter blöja. Leker med understimulerad 4-ochetthalvt-åring.

Tack.

Födelsedagsbowling, middag med ett vansinnigt avslut.

Jonna ger mamma en lektion. Funkade, för mamma vann över mej och Jonna vann över mamma..
Drinkdax.


Gott från början till slut. 3-rätters middag. Bästa på länge. Enda på länge.

När notan skulle betalas frågade ägaren om vi skulle vidare på "Ladies Night"? Nä, sa vi. Va? är det sant? frågade han. Ja, sa vi. Då ska ni få två biljetter av mej, sa han. Nä, sa vi. Jo, sa han. Och så fick vi två biljetter 30 min innan Martin Stenmark skulle ta sin första ton.
Va fan gör vi nu? Jonna hade ingen barnvakt. Jag hade ingen skjuts hem. Jo, vi tvingade mamma att köra runt i stan medan vi vevade ner rutan när vi såg brudar och försökte kränga biljetter. Eftersom mamma stått för notan, ville vi betala tillbaka en sudd. Att hon fick betala bensin och tid, det tänkte vi inte på, dåUtanför Läkerol Arena. Hallå? Någon? Nehe...Men vad fan! Vi går in! Då har vi i allafall varit på Ladies Night och allt hade inte varit alltför bortkastat. Vi tog varandra i händerna, skred fram på röda mattan, fick biljetterna rivna, och gjorde entré..HAHAHAHA!!!!! . Här kunde man bli sminkad.

Jonna och scenen. Här någonstans fanns våra platser. Rad 6. Sol 20 och 21. Suck. Hej då. Letade efter utgången, fick en stämpel innan vi gick ut, för det ska man ha om man ska tillbaka. Tog en stämpel som minne, inte för att vi ska tillbaka...mamma väntade utanför med bilen igång.

10 min Ladies Night. Störigt.

Om jag skriver ner det, försvinner det.

Har tänkt på en grej. Inte så länge, men jag tänkte på det igår och idag.

Varför är jag aldrig nöjd? Varför känns det som jag väntar på något?

Här är jag, sitter vid datorn klockan elva på förmiddagen, har tagit en promenad med liten i vagnen. Sovit en stund, liten sover fortfarande. Underbart.

Jag är mammaledig och SKA njuta av det. Börjar jobba om ett halvår. Njut nu, för fasen.

Plötsligt har jag börjat fundera hur alla andra har det. De som orkar ha fint hemma. De som orkar ha middagar för 10 personer varannan helg (Den andra helgen åker de på små utflykter tillsammans med sin felfria och lyckliga familj).

De som orkar vara fina i håret, ha snygga kläder och felfri makeup.

Jag skiter i inredning, tycker det är ointressant. Niclas "inreder" här hemma. Jag håller väl skapligt rent där vi vistas. Men att städa med barn är lika dumt som att skotta när det snöar. Ok för mej.

Jag går just nu omkring i Adams t-shirt, barfota, för jag hade inga rena strumpor. Helt ok.

Jag köper halvfabrikat och ger mina barn till middag. Om inte mannen lagar mat, så är det halvfärdigt som bjuds här hemma. Helt ok för barnen.

Igår gick jag hela dagen med pökrufset (utan pök som orsak, utan en helt oskyldig kudde, kanske borde kallat det för kuddrufs, men hur kul är det?) kvar i bakhuvudet, det var kanske inte helt ok, men jag dög.

Livet är värt mer än dessa bagateller.

Måste verkligen sluta jämföra nu, mitt liv, mina beslut. Hur kan jag låta såna här småsaker, ilandsproblem störa mej så? Finns de som har det värre, mycket värre.

Hjärnspöken och hopplösa funderingar gör mej sjuk. Positiva tankar kan flytta berg.

Så får det bli.

Pippi

Sigge spanar efter pippifåglar som är hans nya intresse. Ornitologen Sigge.

Hur man kombinerar stress med rädsla, smärta och hysteriskratt.

Med en aning om att bror kommer att tycka "Oversharing" igen så ska jag bara berätta hur det hela gick till:

Igår skulle äntligen spiralen in. Mannen tagit ledigt från jobbet, inte bara för min skull, tro inte det för guds skull, han skulle in till Gävle och lyssna på distinkta, krispiga högtalare. Men mannen just då hemma med Sigge.

När jag kommer till sjukhuset är det strömavbrott i hela byggnaden. Mörkt. Apoteket stängt, likaså cafeterian.

Barnmorskan som jag älskar, möter mej i väntrummet med ett värmeljus. Jag påpekar lite försynt att det nog behövs lite mer lyse än så och att jag dessutom inte gärna vill bränna mej just där.

Vi bestämmer att vi ska vänta och se om strömmen behagar komma tillbaka. Men vi kan inte vänta för länge, eftersom barnmorskan behöver en halvtimme på sej montera in en spiral.

Strömmen kommer inte tillbaka, så jag blir hemskickad.

Pratar med en bekant i den mörka korridoren, då blinkar det till, och strömmen kommer!

Jag springer tillbaka till BM och frågar om det är okej att slänga in den där nu?

Ja, skrattar hon stressat, beordrar näckning på underkroppen och plats i gynstolen. Tjoff, tjoff.

Hon tar fram instrument, riktar lampan och....mörkt! Strömavbrott igen.

Där ligger jag, med benen i vädret i mörkret, kikar ner mellan mina ben och ser barnmorskan kika tillbaka.

Nämen...säger hon, vilken BISARR situation!

-JÄVLA KARMA! skriker jag och kan inte hålla mej från ett hystriskt skrattanfall som min kära barnmorska inte kan låta bli att falla in i.

Strömmen kom tillbaka rätt så snabbt och vi var modiga nog att fortsätta insättandet.

Men...svårt var det att slappna av med bubblande stresssmärtskratt i magen.