Om jag skriver ner det, försvinner det.

Har tänkt på en grej. Inte så länge, men jag tänkte på det igår och idag.

Varför är jag aldrig nöjd? Varför känns det som jag väntar på något?

Här är jag, sitter vid datorn klockan elva på förmiddagen, har tagit en promenad med liten i vagnen. Sovit en stund, liten sover fortfarande. Underbart.

Jag är mammaledig och SKA njuta av det. Börjar jobba om ett halvår. Njut nu, för fasen.

Plötsligt har jag börjat fundera hur alla andra har det. De som orkar ha fint hemma. De som orkar ha middagar för 10 personer varannan helg (Den andra helgen åker de på små utflykter tillsammans med sin felfria och lyckliga familj).

De som orkar vara fina i håret, ha snygga kläder och felfri makeup.

Jag skiter i inredning, tycker det är ointressant. Niclas "inreder" här hemma. Jag håller väl skapligt rent där vi vistas. Men att städa med barn är lika dumt som att skotta när det snöar. Ok för mej.

Jag går just nu omkring i Adams t-shirt, barfota, för jag hade inga rena strumpor. Helt ok.

Jag köper halvfabrikat och ger mina barn till middag. Om inte mannen lagar mat, så är det halvfärdigt som bjuds här hemma. Helt ok för barnen.

Igår gick jag hela dagen med pökrufset (utan pök som orsak, utan en helt oskyldig kudde, kanske borde kallat det för kuddrufs, men hur kul är det?) kvar i bakhuvudet, det var kanske inte helt ok, men jag dög.

Livet är värt mer än dessa bagateller.

Måste verkligen sluta jämföra nu, mitt liv, mina beslut. Hur kan jag låta såna här småsaker, ilandsproblem störa mej så? Finns de som har det värre, mycket värre.

Hjärnspöken och hopplösa funderingar gör mej sjuk. Positiva tankar kan flytta berg.

Så får det bli.