Yeah!

Asså shiiiit!!!! Våren är verkligen här och med den ett lättare humör. Med lättare menar jag att jag inte känner mej så tung i sinnet, trots alla knasiga saker jag har att tampas med. Ungefär 4 knasiga. Mer eller mindre knasiga. Samt en knasig man, som förmodligen tycker att jag är minst lika knasig. Familjen Knas. Hahaha! Säg knasig eller knas några gånger så kan du skratta lite knasigt åt roligt ord. Knas. Nu när all snö är borta så kan jag och bästa grannfrun slänga benen över staketet, och umgås, hon kan förresten inte kasta över benen, hon får klättra, lillfrun. Men hon är en jäkel på att kasta över barn, sina, mina, whatever. Jag har lite problem dock, allt hon har eller nyss köpt till sina barn, måste jag också ha. Nu hade hennes fyraåring fått ny cykel. Fan då. Jag har inte råd med ny cykel till Ossian just nu. Sprang omkring och letade cykel i garaget, utan resultat. Hittade en 20tummare, tvingade upp en ointresserad Ossi på jättecykeln. Nådde inte fram till styret eller ens ner till tramporna. Fan. Jaja. Släppte det för den här gången. Höjde sadeln och tog bort stödhjulen på lillacykeln och sa till Ossi som inte ville ta bort de trygga hjulen att " Men du, vi har ju hela påsklovet på oss att träna utan stödhjul" Jaha, sa Ossi och drog iväg på cykeln, utan stödhjul, och försökte sej på en liten stegring. "Mamma, nu behöver jag inte låtsas att jag kör motorcykel med stödhjul längre, nu kan jag låtsas att jag kör motorcykel utan stödhjul" skrek han åt mej när han svischade förbi. Jahaja. Cykelkungen. Imorgon ska jag jobba igen, puh, känns inte som jag gör annat än jobbar, jobbar, jobbar. ;) Nu har Sigge vaknat. Dags för gröt, sen ut och titta på Ossi på cykeln.

Min kompis!

Möts av den här söta leende bruden lite här och där. I små flyers i brevlådan, i annonser i tidningar och på stora affischer. Annars är bakgrundsfärgen blå, men idag var den, påsken till ära, gul. Roligaste av allt var nog att Sandra inte längre bara är heltäckande, utan även helkläckande. Hoppas att det går över efter påsk. Sandra redan berättat att hon skulle vara helkläckande, men det var ju klockrent nu när jag fick se det på riktigt. Hahaha!!!

Känner mej som kändiskompis, om vi ska ut och mingla så kommer kändisfotograferna ta kort på Sandra och då kommer jag att komma med på kortet. "Här har vi Tierps bästa mäklare Sandra. Med kompis". Bra. Så får det bli.

Kaknörden slår till igen.

Fick världens minsta och gulligaste kakfat av mamman. Jag bakade världens godaste och minsta kakor bara för att ge mamma, som köpte ett åt sig själv också, och för att få se fatet i action.

Mammashopping.

Mmm, så här kan det gå när man shoppar med min mamma.

Att konsumera egoistiskt är ingen lösning på problem, men visst fasen känns det bra!!!

Sitter här nu med hårfärg insmetat, mest i håret, men känner att jag spillt lite här o där. Svid. Aj. Spillde lite på tröjan också, Ossian sa att det såg grönt ut, spillet. Blev lite nervös nu. Lovar att lägga ut en bild om det blir överraskningsfärg.

Trots helt utan barn med lite egentid tillsammans med världens bästa mamma, valde jag skötrumstoaletten. (Nej, mamma, kan inte visa den andra bilden. Ser mycket konstig ut.)

Positivt tänkande med Guds hjälp.

Minnemannemonneminnemannemonne. Laaaaaaa. Tänk positivt. Inte gräva ner sej. Det finns de som har det värre. Trallalala.

Bra är att varje leende jag får av min största känns som en seger. Så lite som kan göra så mycket.

Bra är också att jag är glatt överraskad av störstas skola med rektor i spetsen. Krut i den kvinnan. Rektorkvinnan alltså.

Gud, ge mej styrka, ge mej kraft att se bättring och ljusglimtarna.

Ge mej när du ändå håller på, mindre mage och, motsägelsefullt kanske, en påse lösviktsgodis innehållande enbart favoriterna.

Släng i en städhjälp och en kock också.

Tack.

Äntligen har jag fått mitt lilla kalas. Bakat har jag också. Äter överbliven tårta för fullt. Det gick inte åt så mycket, vilket inte är så konstigt då min gelé på frukten, på tårtan, på fatet, på bänken, hehe..inte stelnade. Det blev tårtsås. Lite äckligt. Men allt annat var gott.

Jobbade i lördags. Första gången på 6 månader. Roligt att känna sej vuxen.

Sorgligt var det att se sitt skåp med nytt namn på. Mitt skåp sedan 2002. Inte längre. Nu har jag blivit nerputtad i skåp hirarkin, och får nu snällt lägga mina tillhörigheter på en pall.

Det kommer det att ta ca tio år till innan jag kan få ett eget skåp, så kan det gå när man pluttar ut ungar stup i kvarten. Jag får väl stå mitt kast.

Nervöst var det också. Förvirrade jag började med att assistera en operation. Blev svettig och hungrig, men det gick. Värre var det när jag kom hem. Huset bombnedslag. Sigge kunde tydligen inte sova i vagnen, utan måste sova på pappan i soffan. Såklart. Där låg pappan och kunde inte göra annat, vad gör man inte för sina barn?

En ensam biskvi till ett glutenmongo, samt tårta med sås och en grymt god morotskaka.