Ica-Ångest

Lillasyster och jag skulle ta med våra barn och handla lördagsgodis på Ica. Herreguuud!

Såhär är det: Lillasyster och jag lider av ångest. Alltså inte sådan ångest som man slänger ur sej att man får för att golven är skitiga, eller för att man är ful i håret, typ: "Asså, jag får värsta ångesten för mina håriga ben" inte sån ångest, utan riktig "Jag kommer att dö nu"-ångest.

Vi har väl lugnat oss lite nu, det var värre förr. Man lär sej hantera den.

Men den ligger där och lurar.

Ica i Tierp får oss båda att bli stirriga och förvirrade. Det vet vi nu.

Affären är helt ologisk och trång som tusan. Är det lördag är det värre. Alla trängs som tokiga kring lösgodiset.
Ossi och Neo fick nog en släng av ångestlight eller åtminstone lite panik, de också.

Ossi svarade inte på tilltal, med en glasartad blick stirrade han på mej utan att reagera när jag frågade vilket godis han skulle ha? svarade inte ens när jag till slut skrek i falsett: Ossi, titta på mej! Vilket godis ska du haaaa!!!???

Neo drog iväg åt annat håll och ropade på mamma, som hela tiden stått brevid honom.

Sigge stod i vägen i sin vagn i den galet trånga och folkfulla affären.

Ica-ångsten kom krypande för båda systrarna. Med darriga händer försökte vi tillsammans få i lite godis i påsjävlarna.

Lillasyster såg ingenting till slut.

När vi sedan kommit i säkerhet utanför affären och tittade ner i godispåsarna så upptäckte vi att de nästan var tomma. Barnen fick i snitt tre godisar var. Dessutom hade Neo smugglat ner att Kinderägg i sin påse.

Skakiga och med andningsvårigheter, gick vi hem.