Mmmm. Så trodde jag att Ossis vrålrytande var över. Ha! Man ska aldrig säga hej! (?)
Ossian var ute på promenad i helgen. Han går först och bestämmer var vi ska gå, och jag lunkar efter.
När vi kommer till skolan så står det en jättebuss där, med två våningar, full med stora långa volleybollkillar. Både uppe och nere. Jag tror det var bortalaget, för det var matchkväll hemma.
Ossi förbluffad över den stora bussen, går nära, vinkar med en vante som sitter längst ut på fingrarna, söt. Alla vinkar tillbaka. Ler. Jag ler, hur gullig får man bli?
Plötsligt tycker Ossi att nu får det vara slut på det gulliga. Slänger sig ner på alla fyra, i ett fåfängt försök att skrämma ihjäl alla i bussen vrålar han ut sitt rytande, jättelänge.
Jag tittar inte ens upp i bussen, på alla killar som förmodligen inte vinkar och ler längre, utan gapskrattar. Lyfter bort monsterlejonet och går därifrån, med en fortfarande vrålrytande Ossi.
Jag tror att det var finalen, men, man vet aldrig när det kommer igen, när man minst anar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar