Hej!

Har nu nästan hämtat mej från julfirande med allt vad det innebar för mej.
Trauma.
Eftersom jag hört att det kan vara bra att prata/skriva av sej så:

Av någon mystisk anledning så stressar jag upp mej så till den milda grad så käkarna låste sej några dagar innan jul, efter uppläxning av bästa tandläkare Elisabeth som mestadels handlade om att lugna ner mej, och värktabletter, så var käkarna upplåsta.

Julafton: Allt flöt på enligt schemat innan våra älskade gäster skulle komma.
Efter ett smärre bråk mellan tonårsson och en stressstörd mamma (jag) som avbröts av att Ossiman välte granen...och min gran är ingen vanlig gran, utan full av kramstrams, har faktiskt svårt att hitta granen under alla kulor. Så, uppbyggandet av granen tog sin tid, och schemat sprack.
Mysigt senare, och lugnt.

Annandagen: Stopp i avloppet. I köket.
Gäster som skulle komma. Diskade med hysteriska tårar rinnande ner för min kind, i duschen, dubbelvikt. 1.78 lång.
Tänker inte berätta allt i detalj, men jag är glad att inte svärfar Nisse har brutit kontakten med mej efter att ha sett mej i action, nervösstresspanikaction.
Jag vill sända årets ros till min man som med armarna i rutten matsmörja två dagar i sträck till slut löste problemet.

På tal om ros...dagmammor och dagbarn har gett mej "Veckans Ros"! Jag är såååå stolt! Väldigt roligt.
Som grädde på moset tyckte de att jag skulle åka upp i graderna, så jag är nu...tandhygienist! Wooohooo!
Ny namnskylt och mera pengar i lönekuvertet!

Nu: Till tandhygienist H, på min lediga dag för att kolla Ossimans tänder.
Bråttom nu.

Puss!